Den ensamme mannen

En äldre man kom och satte sig bredvid mig på bänken när jag väntade på bussen. Han sa: "För en månad sen inträffade det värsta som någonsin hänt i hela mitt liv. Jag förlorade allt, allt av värde. Jag förlorade min fru".

Hon hade, i den sterila och kalla miljö bara ett sjukhus kan inbringa, tagit hans hand i sin och sagt: "Jag kommer aldrig att komma hem igen". Han hade tittat in i hennes ögon och sett att glimten, livsglädjen som borde finnas där, hade försvunnit, och att de ord hon sa var sanna. Då hade han lutat sig fram och lagt sin kind emot hennes och viskat: "Du får inte lämna mig, morsan".

Men det hade hon gjort. Hon som var hela hans liv. Därför satt han bredvid mig där på bänken med tårar i ögonen, strykandes över sin vigselring. Därför satt han där, osandes spritångor, utan att ens märka att hans buss kom. För hur mycket han än hade försökt dämpa sin smärta med hjälp av brännvin, så gjorde hans hjärta lika ont. Så ont att han satt på en bänk i en busskur och pratade med en jänta han aldrig tidigare träffat. För att sorgen i hans hjärta var för tung att bära själv, trots flaskans bedövning.

Och när jag så klev på min egen buss, först då insåg jag hur kall jag hade varit mot denne man som så uppenbarligen led. Tankarna drogs till min egen farfar, som trots att han inte tog till sprit, måste ha känt sig just så som den ensamma mannen på bänken. Cancern tog min farmor, och jag minns att jag efter hennes död inte längre ville åka till deras hem. Inte bara därför att hon inte längre fanns där, utan även för att den man som fanns kvar inte längre var man farfar. Min farfar var en glad och stabil karl, som stolt och lätt promenerade med mig i skog och mark och som kokade fläskkotletter istället för att steka dem. Den man som var så svag , som gick med ryggen krökt och som med tårar rinnandes längs kinderna, promenerade långsamt på övervåningen var inte min farfar. Den man som dog liggandes i en sjukhussäng för att hans hjärta stannade var inte min farfar, utan bara skalet av den man som jag älskat så högt. Han försvann inte för att han var sjuk, utan för att sorgen i hans hjärta blev för tung att bära.

Om mannen på bänken kom med sin buss vet jag inte. Men jag väljer att avsluta med hans ord: "Vi ska alla dö någon gång. Ingen har någonsin sluppit ifrån det. Man önskar bara att man kunde får vara med de man älskar så länge som det bara är möjligt".


Rest In Peace

Lata bajspåsemänniskor, eller?

Om du tillhör skaran som inte plockar upp efter din hund, skäms! Du skaffar djuret, då ser du också till att jag  slipper trampa i dess skit. Hur man som ägare kan strunta i att plocka upp efter sitt djur är något jag inte alls kan förstå, men det finns en fenomen som förbryllar mig ännu.

Hur tänker de som lämnar fulla bajspåsar på marken? Då har man redan tagit fram påsen ur fickan, stoppat ner handen i den, greppat tag om de fortfarande varma korvarna, vänt ut och in på påsen och knutit ihop. Den äckliga delen är alltså då avklarad, och man har städat upp efter sin best, hur svårt är det då att ta påsen till en papperskorg?

Rör det sig om en mer hänsynsfull grupp människor än de som lämnar korvarna vid trottoarkanten , samtidigt en grupp som fortfarande vill vara rebellisk och olydig? För genom att lägga avföringen i påsen så är den lättare att se, därmed lättare att undvika, och det blir svårare att smeta illaluktande före detta tarminnehåll över sina vita speakers. Samtidigt så vill de vara lite rebelliska, live their life on the wild side, vilket gör att de lämnar påsen som en liten trofé och går därifrån med ett lurigt leende på läpparna i vetskapen om att de har gjort något ?förbjudet?.

Eller så fick de helt enkelt plötslig och total kramp i bägge armarna och kunde därför inte bära påsen till soptunnan. Universums mysterium äro outgrundliga?


Förlåt Ebba!

Det finns lägen då man lätt dömer innan man egentligen vet. Då man tar en ståndpunkt och håller sig till den utan att egentligen kontrollera fakta. När man sedan blir överbevisad är det bara att ödmjukt backa. För ibland har man fel, faktiskt.

När Ebba von Sydow tog över VeckoRevyn blev jag totalt rosenrasande. Hon förstörde ju min favorittidning! Bara tog över den och förstörde den! Hur kan man göra så?! Dessutom visste jag att hon var hur snobbig som helst och trodde att hon var bäst i världen. Hon hade ju gjort om hela tidningen till en Ebba-tidning. Vem vill läsa om henne? Vem tror hon att hon är? Fy vilken hemsk människa, usch!

I torsdags ändrade jag uppfattning. Då stod där uppblåsta Ebba på scenen och berättade om hur hon hade tagit sig dit hon är idag. Och jag vek mig, och jag mjuknade. För Ebba var inte den där personen jag så fördomsfullt hade hatat, utan Ebba är vid 26 års ålder chefredaktör för en av Sveriges största tjejtidningar och sedan hon tog över tidningen har upplagan dubblerats. Hon har gjort allt det där som jag drömmer och strävar efter, hon är så driven och positiv. Hon har inte vikit sen, utan alltid tagit chansen, vågat ta steget. Hur många kan säga att de alltid har gjort det?

Ebba har inte kommit dit hon har kommit utan att tvingas välja bort saker på vägen. Hon erkände att hon i princip inte har några vänner, hon har inte tid att vårda vänskapen med den karriär hon har valt. Hon har inte tid att tveka eller att visa sig svag. Kanske saknar hon delar av livet då hon så envist har bitit sig fast i karriären. Men nog är hon mer än värd att se upp till.

Så därför ber jag om ursäkt till Ebba och erkänner att jag har felat. Du är inte den hatiska schablonbilden, utan en helt underbar förebild för tjejer med ditt engagemang och din viljestyrka. Men jag kommer nog aldrig lära mig förstå vissa av dina klädval.


Alltid denna hysteri

Varje gång en kändis så mycket som petar på ett plagg från H&M blir det total hysteri. Det står folk som packade sillar utanför affärsdörrarna långt innan affärerna öppnar och så fort de kommer in i butiken beter de sig som gamar och bara tar alla klädesplagg som kommer i deras väg, struntsumma vilken storlek. Dessa säljs sedan för minst det dubbla priset på Internet. Varför blir det så här egentligen? Är det för att vi är så kändiskåta eller är det för att man ser chansen att få ett designat plagg till ett billigare pris? Kanske är det så enkelt som att vi är giriga varelser som älskar pengar och tar varje chans att bli rika som små troll?

Själv har jag aldrig riktigt förstått meningen med märkeskläder för att vara ärlig. Kanske för att min mamma uppfostrade mig med premissen att det är bättre att spendera en summa pengar på tre tröjor istället för en. Jag ser helt enkelt inte mening att spendera flera hundra, ibland flera tusen, mer på plagg bara för att se sitter ett litet märke på det. Jag är dessutom av den uppfattningen att många designers verkar göra sina plagg så fula som möjligt bara för att de kan och för att plaggen säljer ändå. Om man sedan påpekar för personen som har köpt plagget att man tycker att det är gräsligt fult då får man till svar: ?Men det är ju (name-dropping av märke)!?

Nu när Madonna släpper sin kollektion tillsammans med H&M kommer det väl antigen att bli samma hysteri som tidigare. Men jag kommer då inte att så där och banka på glasdörrarna för att få tag i en catsuit i silke i storlek XXXXS bara för att det är ?made by Madona?. Nope, jag kommer ligga där i min sköna säng, i min pyjamas från ett odesignat H&M och trivas alldeles, alldeles utmärkt.

RSS 2.0