Världen är inte blå

En äldre man kom och satte sig bredvid mig på bänken när jag väntade på bussen. Han sa: "För en månad sen inträffade det värsta som någonsin hänt i hela mitt liv. Jag förlorade allt, allt av värde. Jag förlorade min fru".

Hon hade, i den sterila och kalla miljö bara ett sjukhus kan inbringa, tagit hans hand i sin och sagt: "Jag kommer aldrig att komma hem igen". Han hade tittat in i hennes ögon och sett att glimten, livsglädjen som borde finnas där, hade försvunnit, och att de ord hon sa var sanna. Då hade han lutat sig fram och lagt sin kind emot hennes och viskat: "Du får inte lämna mig, morsan".

Men det hade hon gjort. Hon som var hela hans liv. Därför satt han bredvid mig där på bänken med tårar i ögonen, strykandes över sin vigselring. Därför satt han där, osandes spritångor, utan att ens märka att hans buss kom. För hur mycket han än hade försökt dämpa sin smärta med hjälp av brännvin, så gjorde hans hjärta lika ont. Så ont att han satt på en bänk i en busskur och pratade med en jänta han aldrig tidigare träffat. För att sorgen i hans hjärta var för tung att bära själv, trots flaskans bedövning.

Och när jag så klev på min egen buss, först då insåg jag hur kall jag hade varit mot denne man som så uppenbarligen led. Tankarna drogs till min egen farfar, som trots att han inte tog till sprit, måste ha känt sig just så som den ensamma mannen på bänken. Cancern tog min farmor, och jag minns att jag efter hennes död inte längre ville åka till deras hem. Inte bara därför att hon inte längre fanns där, utan även för att den man som fanns kvar inte längre var man farfar. Min farfar var en glad och stabil karl, som stolt och lätt promenerade med mig i skog och mark och som kokade fläskkotletter istället för att steka dem. Den man som var så svag , som gick med ryggen krökt och som med tårar rinnandes längs kinderna, promenerade långsamt på övervåningen var inte min farfar. Den man som dog liggandes i en sjukhussäng för att hans hjärta stannade var inte min farfar, utan bara skalet av den man som jag älskat så högt. Han försvann inte för att han var sjuk, utan för att sorgen i hans hjärta blev för tung att bära.

Om mannen på bänken kom med sin buss vet jag inte. Men jag väljer att avsluta med hans ord: "Vi ska alla dö någon gång. Ingen har någonsin sluppit ifrån det. Man önskar bara att man kunde får vara med de man älskar så länge som det bara är möjligt".