Världen är inte blå

Varje gång en kändis så mycket som petar på ett plagg från H&M blir det total hysteri. Det står folk som packade sillar utanför affärsdörrarna långt innan affärerna öppnar och så fort de kommer in i butiken beter de sig som gamar och bara tar alla klädesplagg som kommer i deras väg, struntsumma vilken storlek. Dessa säljs sedan för minst det dubbla priset på Internet. Varför blir det så här egentligen? Är det för att vi är så kändiskåta eller är det för att man ser chansen att få ett designat plagg till ett billigare pris? Kanske är det så enkelt som att vi är giriga varelser som älskar pengar och tar varje chans att bli rika som små troll?

Själv har jag aldrig riktigt förstått meningen med märkeskläder för att vara ärlig. Kanske för att min mamma uppfostrade mig med premissen att det är bättre att spendera en summa pengar på tre tröjor istället för en. Jag ser helt enkelt inte mening att spendera flera hundra, ibland flera tusen, mer på plagg bara för att se sitter ett litet märke på det. Jag är dessutom av den uppfattningen att många designers verkar göra sina plagg så fula som möjligt bara för att de kan och för att plaggen säljer ändå. Om man sedan påpekar för personen som har köpt plagget att man tycker att det är gräsligt fult då får man till svar: ?Men det är ju (name-dropping av märke)!?

Nu när Madonna släpper sin kollektion tillsammans med H&M kommer det väl antigen att bli samma hysteri som tidigare. Men jag kommer då inte att så där och banka på glasdörrarna för att få tag i en catsuit i silke i storlek XXXXS bara för att det är ?made by Madona?. Nope, jag kommer ligga där i min sköna säng, i min pyjamas från ett odesignat H&M och trivas alldeles, alldeles utmärkt.